LCHF

Nancy Alke berättar

Jag mår som jag förtjänar, jag mår jättebra!

Det har inte alltid varit så, min kropp är ett måndagsexemplar som drabbats av en hel del krämpor. Bland annat så har jag hela livet dragits med IBS (irriterad tjocktarm). Våren 2005 accelererade mina magproblem och efter nästan ett år av läkarundersökningar och provtagningar fick jag diagnosen Crohns sjukdom, vilket är en kronisk tarminflammation som går i skov. I januari 2006 lades jag in på medicinavdelningen på Östersunds sjukhus för att få bukt med mitt Crohnsskov. När man är i skov har man en aktiv inflammation i tarmen och den måste komma under kontroll för att tarmen ska klara det, annars blir det förträngningar och i värsta fall hål, som innebär att man måste stomiopereras. I Januari sattes jag på min första kortisonkur, den pågick i sex veckor och sedan fick jag påbörja en ny kur direkt, för att inflammationen blommade upp… så här höll jag på till mitten av maj.

Jag hade nu lätt hjärtsvikt, högt blodtryck och insulinbehandlad typ 2 diabetes (20 enheter Novomix/dygn), dessutom hade jag gått upp närmare 10 kilo. De flesta problemen hade sin grund i kortisonet som skickade upp mitt blodsocker och min vikt i höjden och därmed kom även de andra problemen. Jag fick nu byta ut kortisonet till en snällare medicin (Remicade) och hoppades att problemen skulle ge med sig.

Äntligen kortisonfri

Mitt blodsocker började gå ner och jag bestämde mig för att ta i tu med kortisonkilona. Jag plockade fram alla mina dietistpapper från ett tidigare viktminskningsförsök och tog i tu med vikten… trodde jag. Jag var jättenyttig och käkade fullkornsbröd, gröt, råkost, frukt, potatis och alla möjliga fettfria produkter, självklart åt jag inget socker, eftersom jag ju hade blivit diabetiker. Av någon konstig anledning gick jag inte ner i vikt, utan upp… och dessutom började mitt blodsocker gå upp igen. Jag kontaktade min läkare som tog sköldkörtelprov, men de visade inget onormalt. Läkaren sa att viktökningen nog berodde på att min tarm började må bättre och att den därför blivit bättre på att ta upp näring. Jag hade lite svårt att tro på vad hon sade, eftersom jag inte hade gått ner, utan upp, även när tarmen varit som sjukast.

Till slut började jag känna mig desperat, jag vägde nu 96 kilo till mina 166 cm och jag var uppe i 2×14 enheter insulin per dygn, dessutom var jag helt slut. Jag kastade mig över Internet för att hitta någon sorts diet som kanske skulle kunna bromsa min viktökning. Eftersom dietistkosten inte fungerade så gick alla tallriksmodellskoster bort. Jag ville också hitta något där jag inte behövde äta så mycket grönsaker och frukt eftersom jag märkte att min mage reagerade negativt på det. Dessutom fick jag göra puré av nästan alla grönsaker för att dom skulle kunna passera mina onda tarmavsnitt någorlunda smärtfritt.

Jag hittade Dr Annika Dahlqvist

I mitt sökande landade jag på Dr Annika Dahlqvists blogg.. Hon rekommenderade ett minimalt intag av kolhydrater och en ökad fettkonsumtion. Jag hade vid ett tidigare tillfälle provat äta enligt Atkins diet, men blev snabbt less på att äta tråkig sallad och stora mängder kött, dessutom är det inte min stil att följa matsedlar hela tiden. Annikas kost verkade vara lite mera ”fri” och när jag läst igenom hennes rekommendationer, kändes det inte som det behövdes så väldigt stora förändringar i min nuvarande kost… bort med bröd, frukt och potatis bara, och in med fett i stället. Men det som verkligen fick mig att nappa var att hon hävdade att man skulle kunna bli bättre i sin diabetes… den 1 oktober 2006 tog jag steget över till ett liv nästan utan kolhydrater.

Insulinproblem

Omgående fick jag lite bekymmer med mitt blodsocker, inte för högt, utan nästan för lågt plötsligt. Jag hade ett mixinsulin som jag tog två gånger om dagen och det var lite svårt att styra, då långtidsverkande och snabbverkande insulin var blandat. Jag behövde ju fortfarande det långtidsverkande, men inte det snabbverkande eftersom det skall tas tillsammans med kost som höjer blodsockret och det gör inte mat utan kolhydrater. Jag sänkte mixinsulinet och tog samtidigt kontakt med Dr Annika. Hon rekommenderade mig att gå till min läkare och få insulinbehandlingen utbytt till långtids- och snabbverkande i separata sprutor. Sagt och gjort, jag gick till läkaren med mina önskemål. Rekommendationen var att jag skulle ta två sprutor långtidsverkande och sedan ta ett visst antal enheter snabbverkande tre gånger om dagen och anpassa kosten så att jag inte fick för lågt blodsocker. Efter ett telefonsamtal med Dr Annika bestämde jag mig för att i stället bara ta det långtidsverkande insulinet och hålla koll på mitt blodsocker. Denna nya insulinregim påbörjade jag i november 2006, alltså en månad efter kostskiftet. Då hade också min mage blivit bra, min Crohn kanske blev bra av medicinerna, men min irriterade tjocktarm, ja, den blev helt klart bra av kosten.

Det stabiliserar sig

Mina blodsockervärden höll sig fina åt bägge håll nu, förutom att mitt morgonsocker ibland kunde gränsa till högt. I januari togs ett Hba1c (långtidsblodsocker) och det låg då på 4,6 som visst anses vara jättebra även för en frisk person.

Hur gick det med vikten då? Jo, den fortsatte att öka, inte lika snabbt som tidigare, men något kilo då och då. Många förtvivlade stunder hade jag när jag ställde mig på vågen och det kändes så hopplöst att jag ökade i vikt hur jag än gjorde. På den tiden hade jag inte kunskap nog för att veta att insulin är ett fettinlagrande hormon, och att det förmodligen var insulinet som gjorde att jag gick upp i vikt. I januari 2007 vägde jag 103 kilo och allt kändes hopplöst, men jag vägrade byta kost och i så fall få ytterligare 3 insulinsprutor om dagen, två stycken räckte fullgott.

Januari 2007, då mitt liv förmodligen vände.

Min läkare var bekymrad för mina ”höga” morgonvärden på blodsockerkurvan, trots att jag hade ett väldigt bra Hba1c som nu var nere på 4,3 . Hon ville att jag skulle höja insulindosen, men jag kände mig väldigt tveksam till detta, det hela kändes helt fel och jag skrev i ett Internetforum för att få råd. Där fick jag kontakt med Dr Andreas Eenfeldt, som sade att om han hade varit i min situation så skulle han i stället ha försökt att sänka insulindosen och kanske trappa ut insulinet helt. Jag tog fasta på vad Andreas sade och den 15 januari började jag, med Andreas hjälp, trappa ut det långtidsverkande insulinet. Tro det eller ej, men efter bara 4 dagar började mitt morgonblodsocker att gå ner!

Andreas förklarade detta för mig på följande sätt:

”Nancy,
det finns något som kallas för ”dawn phenomenon” vilket är högre blodsocker på morgonen än när man lade sig på kvällen. En orsak är annars en reaktion på hypoglykemi under natten”

Han skrev också:

”Intressant också att du har lägre socker på morgonen i snitt efter sänkningen? Kanske har du ändå haft lågt socker under natten tidigare, med högt socker på morgonen som en rekyl pga stresshormoner som kroppen bildar vid nattliga känningar? Om morgonsockret verkligen är lägre efter sänkningen är det faktiskt den troligaste förklaringen.”

Så här i efterhand känns det lite otäckt, att jag förmodligen hade hypoglykemier på nätterna och att min läkare ville höja kvällsinsulindoserna ytterligare, man vet ju aldrig var det hade slutat. Något som blev väldigt tydligt efter att insulinet började trappas ner var att jag kände mig väldigt utvilad på mornarna, innan hade jag väl haft det väldigt oroligt med blodsockerdippar förmodligen.

Den 5 februari tog jag min sista insulinspruta, jag vägde då 96 kilo, 5 kilo lättare och nere på den vikt jag hade när jag började med lågkolhydratskosten. Nedtrappningen av insulinet hade skett med 2 enheter var 3-4 dag, regeln var att morgonblodsockret inte fick gå över 8 mera än vid något enstaka tillfälle.

I mitten av mars hade jag tappat ytterligare ett par kilo och i april var mitt Hba1c 4,4 trots att jag inte tog något insulin. Mina morgonvärden var fortfarande lite förhöjda ibland och en läkare skrev ut Metformin, 2×500 mg/dygn. Efter det har det hela tuffat på, den andra juli klev jag under 90 kilosstrecket och i oktober (ett år efter kostomläggningen) var jag nere på 86 kilo. Mitt morgonblodsocker är fortfarande lite ”instabilt” och pendlar mellan 5,5 och 7 lite beroende på vad jag ätit dagen innan och hur sent, men med tanke på att många typ tvåor har svårt att hålla sitt morgonsocker under 10, så känns det helt tillfredställande.

På ett år blev jag av med 17 kilo, 15 cm i midjan och 5 insulinsprutor om dagen, men framförallt har jag fått livet tillbaka och kommer nu att vårda det med ömhet… vilket innebär få kolhydrater, motion i lagom mängder och det goda humör man får när mediciner och krämpor försvinner lite allt eftersom.

Nancy Alke

nancy1.jpg

Klicka här för att förstora bilden

Jan 06 – Börjar med kortison
Juli 06 – Börjar med kaloriräknad lågfettskost
Okt 06 – Börjar med lågkolhydratskost, slutar med måltidsinsulin
Jan 07 – Trappar ut Insulatard (nattinsulin)

Här finns en diskussion om berättelsen.

nancyartikel.jpg

bar_22

Läs mer

Tidningsartikel om Nancy Alke i Östersunds-Posten. Intervju i tidningen Laura januari 2009.

Nyfiken på brödet på bilden? Här finns receptet.

LCHF / Lågkolhydratkost för nybörjare

Allt om diabetes

10 Kommentarer

  1. Mollward
    Underbar läsning!
  2. Bra skrivet och fina resultat.
    Tack Andreas för Din fina coachning av oss alla.
  3. Kanon Nancy! Jättetrevlig läsning
  4. ErikToolanen
    🙂
  5. Nancy
    Nötbrödet - skrev ett eget recept helt enkelt... kanske bättre att länka dit Doc http://kolhydrater.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=36b0f924-e65d-4...
  6. Tilda.T
    Härlig läsning för en som också håller på att trappa ner på insulinet!
  7. Matilda
    Vad roligt att höra 🙂 Grattis
  8. Kiitos!

    Thank you all:-)

  9. Det där brödet verkar jättebra, jag kollade upp hasselnötter och mandel och fann att båda låg på mellan 15 och 20% kolhydrater.
  10. Vilken härlig historia, Du skriver jättebra, man fastnar verkligen som i den värsta deckare!

Skriv en kommentar

Svar på kommentar #0 av