Övervikt – hönan eller ägget?
Varför går vissa personer upp i vikt och blir feta? Det vanliga svaret om du frågar en lekman (eller en överviktsprofessor för den delen) brukar alltid låta väldigt självklart. ”De äter mer kalorier än de gör av med”. Men det är faktiskt inget särskilt bra svar på frågan. Det är mer en beskrivning av hur det går till, inte ett svar på VARFÖR. Om man återigen frågar ”men VARFÖR äter de då mer än de gör av med?”, då blir det svårare. Men inte sällan kan man faktiskt få som svar som antyder att personen kanske har dålig karaktär, eller är lat eller kanske helt enkelt inte förstår bättre. Dock finns det många smala personer av tveksam karaktär, som varken rör sig mer än nödvändigt eller har brytt sig om att gå ut grundskolan – så logiken verkar inte självklar. Särskilt som en hel del överviktiga äter ganska lite. Och vissa smala personer förefaller kunna stoppa i sig hur mycket som helst, utan att öka i vikt.
Men kanske är världen bara orättvis? Kanske är det som en ”expert” på övervikt sade, att vissa måste helt enkelt vänja sig vid att vara hungriga för att hålla vikten. Vad jag förstår menade han kanske resten av livet. Det är nämligen övertygande visat i genomgångar av alla studier som gjorts att svältdieter (kalorireducerad kost) i nästan alla fall ger tillfällig viktnedgång, och därefter återgång till ungefär den tidigare vikten. Ofta faktiskt lite mer, och med lite mindre muskler än tidigare. Det är detta man brukar kalla ”jo-jo-bantning”. Skall man tro på forskningen är det precis vad man kan vänta sig om man ger sig på en svältdiet. Viktnedgång tills man tröttnat på att vara hungrig och eländig, och därefter ofta pannkaka.
Vissa har dragit en drastisk slutsats av detta fiasko, och rekommenderar nu viktoperationer för viktnedgång, varefter man blir tvungen att alltid äta små portioner. Men skall detta verkligen vara nödvändigt? Hur kom det sig att människor var smala och friska förr, innan en kirurg stod redo att öppna deras mage och möblera om lite?
Åter till hönan och ägget. Det är nu det kan bli lite komplicerat. Går folk upp i vikt för att de äter för mycket, och gör av med för lite? Det lät ju logiskt, men som vi sett kan denna syn leda in i en besvärlig återvändsgränd. Är det då istället kanske tvärtom? Äter de för mycket, eller gör av med för lite, just på grund av att de går upp i vikt? Detta kan låta märkligt, men faktum är att mycket forskning tyder på att det kan vara just så.
Är det fettcellerna som styr viktförändring?
Orsaken till viktuppgången är då en annan. När den får fettcellerna att svälla genom att ta upp näring från blodet, resulterar detta i hunger. Då kan personen äta mer, eller låta bli. Om man låter bli att äta vid hunger kommer man att bli trött och inte orka röra sig som vanligt. Kanske kommer näringsbristen till och med att leda till att kroppen minskar förbränningen för att spara energi. Det blir som vid svältdieter – självbehärskning hjälper inte i längden, bara tillfälligt. Att försöka undvika viktuppgången (att växa på bredden) genom att bara äta mindre, har ungefär samma utsikter som ett barn som försöker undvika att växa på höjden genom att äta mindre. Kroppen har bestämt sig och det är inte särskilt effektivt att kämpa emot, så länge man inte påverkar orsaken. I fallet med barnet och längden är en orsak tillväxthormon. Om barnet har en medfödd brist på sådant blir det dvärgväxt. Om det har en kraftig överproduktion så blir barnet jättelångt. I de fallen spelar matintaget ingen större roll.
Styrs fettcellerna av hormoner?
Orsaken till viktuppgång är troligen också hormonell. Det är till exempel välkänt sedan länge att brist på sköldkörtelhormon (nedsatt ämnesomsättning, hypotyreos) ofta ger ett antal kilos viktuppgång, och överskott (giftstruma) ger viktnedgång. Skulle någon anklaga en person som lagt på sig 5 kilo på grund av brist på sköldkörtelhormon för att vara lat och glupsk, eller säga att personen borde ha självbehärskning nog att låta bli äta när han var hungrig? Antagligen inte. Men skulle istället ge personen Levaxin (tillskott av hormonet i tablettform) och då skulle övervikten långsamt försvinna. Samma sak gäller hormonet kortison. Detta ges ibland i höga doser mot vissa sjukdomar, och en mycket vanlig följd är viktuppgång som inte sällan kan röra sig om tio kilo eller mer. Har dessa personer därmed blivit överviktiga för att de plötsligt fick för sig att äta mer och röra sig mindre? Nej, även om detta spelade in, så var det inte själva ORSAKEN. Orsaken var hormonrubbningen med höga kortisonnivåer i kroppen. Kvinnor som använder minipiller, p-stav eller p-spruta går inte sällan upp något (i enstaka fall mycket) i vikt. Orsaken är effekten av gulkroppshormonet. Återigen, en hormonell orsak till övervikten.
Rubbat sköldkörtelhormon, kortison eller gulkroppshormon är dock en faktor bara för en liten andel av alla med övervikt. Detta kan alltså inte vara förklaringen till den allt mer ökande övervikten i samhället. Nu finns det ett annat hormon som är en självklar kandidat att vara orsaken i långt fler fall, kanske till och med i majoriteten av alla fall av ”vanlig” fetma. Detta hormon styr över kroppens hantering av födoämnen som socker och fett. Höga nivåer får fettcellerna att suga upp näringsämnen ur blodet och lagra dem som fett. Dessutom ”låser” hormonet fast innehållet i fettceller – de vägrar helt enkelt att släppa ifrån sig sitt innehåll så länge halterna av hormonet är högt i blodet. En kraftig brist av hormonet under längre tid (som kan uppkomma vid en inte helt ovanlig sjukdom) leder till att kroppens fettdepåer nästan helt töms. Tillförsel av hormonet i sprutform till friska personer leder nästan ofelbart till viktuppgång i form av fett. Vidare är det visat att feta personer vanligen har höga nivåer i blodet av hormonet, till skillnad från smala personer som normalt har låga nivåer. Detta hormon kallas insulin.
Med andra ord – stora mängder av insulin i blodet leder i längden till viktuppgång i form av fett. Tillräckligt låga halter har motsatt effekt, och ger viktnedgång. Fettcellerna kommer då långsamt att frisätta sitt innehåll till blodet, och inte vilja ta upp näring, vilket leder till att de krymper med tiden. Denna frisättning leder till rikligt med näring för kroppen, och man har därför lättare att hålla sig mätt längre. Minskning av kroppsfettet är i princip ofrånkomlig om insulinvärdet blir tillräckligt lågt. Ett extremt exempel på detta är sjukdomen som nämdes som hastigast i föregående stycke – ungdomsdiabetes (typ1-diabetes). Kroppen kan då inte tillverka tillräckligt med insulin. Resultatet är att man rasar i vikt oavsett hur mycket mat man stoppar i sig.
Hur man styr hormonet som styr fettceller som styr vikten
Vore det inte intressant om man själv kunde påverka mängden av insulin i kroppen? Faktum är att man relativ enkelt kan det, genom den mat man äter. Ett högt innehåll av socker eller andra kolhydrater i det man äter ger en snabb stegring av insulin i blodet. Fett och protein ger normalt långt ifrån samma stimulering av insulinproduktionen. Detta är sannolikt orsaken till varför en kost tillräckligt låg på kolhydrater hos överviktiga normalt ger viktnedgång. Och eftersom det är fritt fram att äta av annat kan det ske utan hunger. Och utan hjälp av kvarterets kirurg.
071229
Andreas Eenfeldt
Kostdoktorn.se
Skriv ut
Skicka
december 29, 2007 klockan 22:15
Hej!
Tack för en god och utförlig beskrivelse om hur jag har gått upp i vikt... Det är inte roligt att bli beskylld för att vara lat och äta för mycket, känner så gott igen mig i din artikel här. Och det bästa av allt: Det finns en lösning som inte innebär livslång svält!
Det enda jag är så otroligt ledsen över är att ingen har berättat om det här för mig tidigare. Med tanke på att detta har varit känd kunskap i över hundra år (enligt Skaldeman och Litsfeldt) så är det så förfärligt tråkigt att så många, barn och vuxna, har blivit indoktrinerade med myten om att "äta sunt och balanserat", dvs enligt tallriksmodellen.
Jag har själv hållt på med jojo-bantning i nästan 20 år, efter att som relativt normalviktig tonåring ha satts på bantningskur... Det är en stor tanke som snurrar runt i mitt huvud; tänk om de inte hade gjort det, vad hade varit min vardag idag? Det var ju den som satte igång den första (men tyvärr inte sista) viktökningen. Sedan har det bara fortsatt.
Nu sedan några månader tillbaka äter jag LCHF, gick ner 7 kilo initialt men har sedan (pga för mycket mjölkprodukter) gått upp fyra av dessa. Det ger mig en bättre förståelse för vad jag kan äta för att gå ner i vikt, och jag tänker fullföra hela viktminskningen genom LCHF-kost, hur lång tid det tar vet jag inte, men huvudsaken är att jag mår så mycket bättre. Alla hälsoeffekterna har inte uppenbarats ännu, men jag räknar med att det vill göra så med tiden.
Tack för att du gör den här sidan. Den är guld värd!
december 30, 2007 klockan 0:53
Hej Millis!
Roligt att du gillar sidan. Hoppas det går bra för dig med viktminskningen!
Andreas
december 30, 2007 klockan 15:05
Tack för en mycket bra skriven artikel.
Jag vill varmt rekommendera Sten Sture Skaldemans böcker:
"ät dig ner i vikt", "GI-NOLL!" och "Frågor och svar om Skaldemans diet". Han kallar sin kost för en hälsoplan och inte en bantningsdiet. Han är den förste som beskriver metabolismen på ett för mig begripligt sätt och det innebär ett helt annorlunda sätt att tänka om mat.
Rolf L
december 30, 2007 klockan 16:44
Vilken jättebra förklaring till detta. Tack!
januari 10, 2008 klockan 9:42
Tack, Andreas!
En alldeles utmärkt genomgång. Jag har inga invändningar. Skriv på så här ett halvår till så har du basmaterialet till en bok. Den ser vi fram mot!
Sten Sture
januari 11, 2008 klockan 17:00
Du är en utmärkt pedagog, Andreas. Så jättebra förklarat!
maj 25, 2008 klockan 22:04
Vilken bra førklaring! Lænkade till detta inlægg från min blogg.
maj 25, 2008 klockan 22:11
Tack! Jag gillar länkar.
februari 26, 2009 klockan 16:04
Hej!
En liten bifråga till den här artikeln...
Du skriver att hormoner inverkar på vikten och att om man har hypotyreos och äter Levaxin så går man ner i vikt. Jag har hypotyreos och har ätit Levaxin i flera år utan att ha gått ner mer än några kilo i vikt (har kraftig övervikt). Sedan en tid tillbaka äter jag lchf, men viktminskningen går sakta eller inte alls.
Så till min fråga: Vad anser du om att inta Armour Thyroid (torkad svinsköldkörtel) eller Levaxin+Liotyronin för att sätta igång viktminskningen?
/Lotta
februari 26, 2009 klockan 16:49
Lotta,
det kan möjligen vara en bra idé för vissa. Jag är inte jätteinsatt på området, men många anser ju det. Tror inte att det gör någon jättestor skillnad just på vikten, men kanske på välmåendet.
februari 26, 2009 klockan 17:14
Lotta,
Jag undrar ifall inte det bästa i första hand hade varit att ta reda på exakt vilken fprm av jod det är vi behöver och ta det i terapeutisk dos tills det trängt undan allt fluor och brom din kropp är förgiftad med, för att sedan sänka till en underhållsdos och samtidigt undvika att bli förgiftad igen.
I princip kan man säga att så länge en höjd dos jod inte ger motsvarande höjning av jod i urinen har man jodbrist.
Tyvärr tvingas de läkare som forskar på det ligga lågt med det, för annars blir de anmälda stup i kvarten. Hur skulle det se ut ifall vi hade läkare som botar människor som annars hade kunnat bli bra pillerkunder?
mars 18, 2009 klockan 14:28
Du skrev:
"Skulle någon anklaga en person som lagt på sig 5 kilo på grund av brist på sköldkörtelhormon för att vara lat och glupsk, eller säga att personen borde ha självbehärskning nog att låta bli äta när han var hungrig? Antagligen inte. Men skulle istället ge personen Levaxin (tillskott av hormonet i tablettform) och då skulle övervikten långsamt försvinna."
Det finns en mängd sakfel i dessa sentenser.
Ja, det händer stundligen och dagligen att folk anklagas för att de borde äta bättre och motionera mer i de fall då en person söker hjälp på vårdcentralen för att hon (vanligen en hon) misstänker just hypotyreos. När hon väl är där, så är de kliniska kunskaperna hos läkaren i 95% av fallen så undermåliga och oviljan därför så stor att ta ämnesomsättningsprover, att hon med största sannolikhet går därifrån utan vare sig diagnos eller Levaxin. I allra värsta fall så drar läkaren till med att hon är deprimerad och skriver därför ut SSRI till henne. Detta är tragiskt och helt oförsvarligt vanligt.
Och vad gäller att du går ned i vikt bara du börjar äta Levaxin (och förstås fortsatt vaktar din kost och motion), vilket trams! Det är i så många fall helt osant. Och när ingen förbättring sker av vare sig vikt eller övriga hyposymptom, så struntar oftast vårdcentralsläkaren i det. Då brukar patienten få höra att det är så när man blir äldre, när man hamnar i klimakteriet, fortsätt motionera etc etc.
Den bistra sanningen är att läkarna är oerhört aningslösa när det gäller detta med vikt, hypotyreos och hormonell obalans. Det är en av modern (?) svensk sjukvårds stora skandaler, och den pågår ogenerat ännu.
mars 18, 2009 klockan 14:41
Reko,
Kan inte annat än att hålla med.
april 23, 2009 klockan 15:52
Så bra förklaring! Kan bara hålla m fd "skrivare". Ytterligare en fråga är ju då: varför går det fortare för vissa än för andra att tappa vikt, trots detta låga intag av kolhydrater? Har hållt på ett tag och står ganska still, går kanske ned 0,2 kg/v, vilket tar en evig tid om man har många kilo. Ytterligare tips? Förutom promenader och träning för det gör jag redan (styrketräning + dagliga promenader).
Tack för superinfo!!
;.) Pia
april 23, 2009 klockan 17:13
För mig, tex så förstår jag att allt inte går så fort. Innan LCHF levde jag länge på en underlig diet:
frukost: gurka eller salladsblad
fika: caffe latte, banan eller en macka
Lunch: nästa aldrig...väldigt mycket aldrig
Fika eftermiddag: kaffe, socker,macka, gurka
Middag: övrig mat, lite vanlig husmanskost men tillagade med maragariner. Åt nästan inget men till kvällen blev det:
Kväll/natt: kaffe, socker och mackor!
Innan det, i perioder var jag råkostare och åt aldrig fett....bara frukt, bär å grönt, sedan började jag hetsäta osv. Fy.
Å nu ska jag ställa om kroppen på en sorts paleodiet med FETT! Ja, inte undra på att kroppen är lite konfys, men hav förtröstan; effekt kommer, som ett brev på posten. Därom vittnar alla här och på olika sidor om denna kost. Å på mig. Jag fann ganska omgåendes att SMÖR är min hjälpreda. Mycket smör och lite fin grädde till maten, fikat osv. Works just perfect, men jag älskar att skynda långsamt: man mår ju så bra i övrigt!
Kramiiz!
juni 28, 2009 klockan 18:45
Till alla som äter Levaxin och inte går ned i vikt. Jag har ätit Levaxin i ca ett år. Min läkare ville bara öka dosen mer och mer trots att jag kände besvär av viktökning, ingen aptit, samt stresskänsla i kroppen. Mitt värde ligger bra, men jag har börjat minska själv för att se på vilken nivå jag får tillbaka matlusten. (Många i min omgivning(kvinnor) som också äter Levaxin går absolut inte ned i vikt!) Fler som känner igen sig? Pia-Mona
juni 28, 2009 klockan 19:15
Det är ett mycket välkänt problem bland oss sköldkörtelsjuka, att Levaxinet snyggar till våra blodprov men man får inte en frisk ämnesomsättning av det och det botar inte så många symptom som det borde. Jag har ätit Levaxin i 20 år och har varit perfekt behandlad enligt den svenska sjukvården, men jag har fått 70-symptom. Ifrågasatte om behandlingen verkligen kan vara så fantastisk när man får alla dessa symptom. OBS att jag har fått så ont i min kropp att jag inte längre kunde gå och jag hörde så dåligt att jag hade stora svårigheter att sköta mitt jobb. I mars åkte jag utomlands och har fått Armour Thyroid från Finland. Efter 1 vecka kunde jag jogga helt smärtfritt. Nu tre månader senare är 60 symptom helt borta. Dessutom gick jag ner 6 kg på 6 veckor utan att ändra något i kosten.
Läs mer på vårt patientforum http://turtles.egetforum.se/forum/ där tar vi upp dessa problem. Gå dessutom gärna med i http://www.skoldkortelforeningen.se/ vi jobbar stenhårt med landstinget för att få till en väsentligt förbättrad vård. Dagens vård är mer att likna vid tortyr.
Pia-Mona - den stresskänsla du beskriver är sannlikt utmattade binjurar. Läs på vårt forum där står jättemycket om det, men då är det helt rätt att minska Levaxinet och först behandla binjurarna med kortisol. Detta kan svenska läkare absolut ingenting om. Tv kan du köpa Adrekomp på hälsokosten.
augusti 12, 2009 klockan 19:05
Hej
Väldigt bra skrivet om vikten.
Jag har ändå en fråga. Tillhör just gruppen som varit behandlad med stora doser kortison i 6 omgångar p.g.a cancer.
Fick som värst 96 tabletter uppdelat på tre dagar i tre omgångar. Fick också cytostatika som heter taxotere som har som biverkning just viktuppgång.
Har fått överviktproblem efteråt. Jag får ingen hjälp av onkologen. Dietisten känner sig villrådig. Har provat lågkolhydrat i 3 månader utan minsta resultat. Inte ens ett hekto. Motionerar så gott jag kan och hinner, oftast varje dag. Hur ska jag bete mig för att få bukt med vikten? Svaret att jag lever ju tack vare kortison och cytostatika hjälper inte i längden. Jag vill få tillbaka livet som normalviktig. Vad ska jag göra? Hjälp mig...Jag känner mig desperat.
Hälsningar
Ewa
oktober 28, 2009 klockan 9:18
På tal om hypotyreos som dyker upp ibland...
Effect of combination therapy with thyroxine (T4) and 3,5,3-triiodothyronine (T3) versus T4 monotherapy in patients with hypothyroidism, a double blind, randomized cross-over study.
Samt den nystartade svenska siten Hypometabolism: när låg metabolism inte kan avläsas i blodet
april 4, 2010 klockan 13:11
Hej.
För drygt ett år sedan fick jag upp ögonen för LCHF kosten. Jag har drygt 10-15 kilos övervikt, har högt blodtryck och är 50 år. Läste artiklar om detta och tyckte det lät förnuftigt. Under ett halvår uteslöt jag så mycket socker jag kunde, åt väldigt sparsamt med kolhydrater och bytade ut lightprodukter mot grädde och smör. Vikten började rasa, 1 kg i veckan.
Efter fem veckor stannade vikten upp -6 kg. Bältet kunde jag dra in 4 hål, wow. Blev piggare och mer rörlig. Min matallergi försvann, jag sov bättre. Mådde jättebra, MEN jag fick ganska snabbt extraslag på hjärtat. Blev orolig över detta då jag har högt blodtryck. Läkaren ordnade så jag fick gå med bandspelar-EKG under ett dygn, detta visade extraslag på hjärtat, provade att byta blodtrycksmedicin som inte hjälpte.
Jag misströstade, det var jättejobbigt att gå med dessa extraslag och började äta kolhydrater och socker igen. Som genom ett trollslag försvann extraslagen.
Har nu gått upp dessa 6 kg och mer i vikt igen, mår inte bra av det och är så besviken att jag inte kunde fortsätta på kosten.
april 4, 2010 klockan 13:22
Vivi,
extraslag är vanligt och ofarligt. Kanske är det värt att känna extraslag för dig om du samtidigt går ner i vikt, blir piggare, rörligare, sover bättre, slipper allergiska besvär och mår "jättebra"?
april 4, 2010 klockan 13:24
Re #20. Vivi Henriksson april 4, 2010 klockan 13:11
Vad hade du för blodtrycksmedicin först och vad bytte du till? Sjönk inte blodtrycket när du gått ner i vikt och åt lågkolhydratkost? Forsatt du ändå med samma dos?
april 4, 2010 klockan 14:20
Vivi, ditt problem är bekant som övergångsfenomen vid snabb kostomläggning. Har funnits flera diskussioner om detta på kolhydrater i Fokus. Att ta extra magnesium skadar inte.
http://kolhydrater.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=ead87787-3a4a-4...
april 13, 2010 klockan 16:46
Jag hade från början Seloken ZOC, Enalapril. Fick ha kvar Seloken ZOC och fick Amlodipin som orsakade svullnad och fick då Normorix mite. Jag får låga doser av alla tre mediciner då biverkningarna då blir mindre. Tyvärr hade inte viktnedgången och lågkolhydratkosten någon effekt på mitt blodtryck och då höll jag ändå på cirka ett halvår. Det svåra med denna kosthållning var att omgivningen hade så mycket åsikter. Allt från att "du måste ju få ett skyhögt kolesterolvärde" till "det är ju inte bra för ditt hjärta och dina kärl" m.m.