SBU tycker inte att någon av studierna som visar att diabetiker blir friskare på lågkolhydratkost är tillräckligt bra. Elefanten i rummet? Det finns inga studier som visar att dagens blodsockerhöjande kostråd är bra.

Märkligt nog behövs perfekta studier för att ändra råd, men inga alls för att behålla de gamla.

Tidigare om diabetes

Det är en stor dag idag. Revolutionen tar fart med en debattartikel på tyngsta möjliga plats:

DN Debatt: Så blir åldersdiabetiker friska utan medicinering

Nyheten avslutade även TV4-nyheterna imorse, samt ses 2 minuter in i SVTs morgonnyheter.

Det är Uffe Ravnskov och sju andra läkare och forskare som står bakom artikeln. Nu blir det spännande att följa debatten.

Allt om diabetes / LCHF för nybörjare

Hon menar att vissa tillsatser i maten är nödvändiga för att undvika att svenskar drabbas av (dödlig) matförgiftning.

Och visst är det möjligt att någon enstaka tillsats kan behövas i maten, för att hålla borta farliga bakterier. Men hur ofta behövs det 23 E-nummer för det?

Orsaken till de långa innehållsförteckningarna

Mängder av E-nummer handlar såklart inte om att hålla bort farliga botulinumbakterier i första hand. Det handlar om att kunna ersätta dyrare ingredienser med billigare (ofta fettsnåla). Och få en produkt som ändå liknar och smakar lite som originalet, medan den kan stå på hyllan i månader utan att ruttna.

Det handlar helt enkelt om lönsamhet. Som Danielson-Tham själv säger i dagens artikel:

Om korven innehåller mycket kött, det vill säga skelettmuskulatur, är ingredienslistan kort och korvpriset högt. Om korvpriset är lågt är ingredienslistan oftast lång… I köttet finns proteiner, fett, vatten och smakämnen – alla nödvändiga för att det skall bli en korv. Proteinerna binder fett och vatten, fettet ger smak och saftighet.

Minskar man andelen kött i korvsmeten måste köttet ersättas med andra ingredienser. Alternativa proteinkällor är mjölkprotein, blodplasma, svål, sojaprotein och äggprotein. Som vattenbindande ingrediens kan också potatismjöl och potatisfiber användas. Koksalt, rökarom och kryddor ger smak. Nitrit, askorbinsyra och koksalt är bland annat hållbarhetsbefrämjande. Vill vi ha en korv med högt köttinnehåll måste vi också vara beredda att betala för den.

Valet

1/ Högre pris för en god korv med mycket kött

eller

2/ Lägre pris för korv med mer vatten, ersättningsingredienser och tillsatser

Det är frågan. Svaret är lätt tycker jag. Och ännu enklare i de fall där produkten med naturliga ingredienser dessutom är billigare…

Avslutningsvis

De som kritiserar eller raljerar över den långa raden tillsatser i livsmedlens innehållsdeklarationer gör det alltför lätt för sig…

Att raljera med alla E-nummer som finns på innehållsdeklarationen är lätt. Det kräver endast god verbal förmåga. Att värdera informationen och dra korrekta slutsatser kräver många års specialutbildning.

Trots sina ”många års specialutbildning” tycker jag att Danielson-Tham också gör det alltför lätt för sig.

Att döma av hennes artikel är alla dessa E-nummer bara tillsatta av ren godhet. För att rädda liv, och ge oss billig korv. Det hela är en aning komiskt faktiskt.

Bara rubriken – ungefär ”ät våra tillsatser, eller dö”. Någon som känner igen argumentationen?

Läs mer

Tidigare inlägg om livsmedel och E-nummer

Intressant kritik av överdriven oro för alla E-nummer

DN Debatt ”Medier bevakar kostfrågor på medvetet felaktigt sätt”

Snabb kommentar

Livsmedelsindustri-avlönade Claude Marcus verkar lägga mycket tid på att i olika media skrämma människor för lågkolhydratkost.

Nu idag på DN Debatt.

Barnhälsospecialisten Claude Marcus dömer ut rapporteringen om lågkolhydratkost: Sensationsjournalistiken om Atkinsdieten riskerar att leda till försämrad folkhälsa. Sensationslystna medier hyllar ofta kostråd som saknar vetenskapligt stöd och i vissa fall till och med kan vara farliga.

Claude Marcus fortsätter alltså att låtsas att lågkolhydratkost inte har något vetenskapligt stöd. Trots att Socialstyrelsen nyligen granskat saken och kommit fram till motsatsen. Och trots att han nyligen i hårdast tänkbara ordalag tillrättavisades på den punkten i Läkartidningen.

Varför? Det kan knappast vara på grund av okunskap. Har det något med hans ekonomiska band till livsmedelindustrin att göra?

To be continued

Dags att sova här på västkusten i USA. Men jag återkommer till ämnet. Snart!

Tillägg

Bilden ovan är inscannad från dagens pappersversion av DN. Illustrativ? Bilden är klickbar för förstoring.

Kjell Asplund, den tidigare generaldirektören för Socialstyrelsen, skriver idag ett märkligt inlägg på DN Debatt. Han hävdar där i princip att den stora fetmaökning som skett under senare decennier inte är något att oroa sig för. De flesta tidningar rapporterar okritiskt om det hela.

Här är Asplunds artikel på DN debatt: ”Larmen om fetmabomb är kraftigt överdrivna”

Lite citat från artikeln:

Trots att fetma i Sverige ökat under åtminstone ett kvartssekel så kan de befarade effekterna på folkhälsan inte avläsas. Det paradoxala är att de flesta fetmarelaterade sjukdomarna minskat, under denna tid.

Många sjukdomar är fetmarelaterade. Fetma ökar risken för högt blodtryck, diabetes, hjärtinfarkt, stroke, vissa cancerformer och en rad andra sjukdomar. Det finns också en viss koppling mellan fetma och höga blodfetter. Sambanden är väl belagda i vetenskapliga studier där man följt utvecklingen av sjukdom hos ett stort antal individer.

Dessa samband gäller just individer. Men för hela populationer är bilden inte lika tydlig. Skulle de enkla sambanden hos individer gälla hela befolkningen skulle blodtrycket stiga och diabetes bli vanligare bland svenskarna. Monica-undersökningarna visar att i själva verket har andelen med förhöjt blodtryck sjunkit med 6 procentenheter hos både män och kvinnor, risken att drabbas av åldersdiabetes (eller förstadier) har inte ökat och kolesterolnivåerna har sjunkit markant.

De gynnsamma förändringarna kan bara marginellt tillskrivas ökad användning av läkemedel mot högt blodtryck och höga kolesterolnivåer

Fetmaepidemin är en realitet. Men dess effekter på svensk folkhälsa har inte varit så ödesdigra som domedagsprofeterna predikat om.

Risker med fetma

Visserligen tål Asplunds idéer att diskuteras, och han har en eller annan poäng. På det stora hela tycker jag dock tonen är skrämmande i det att han verkar argumentera för ett förnöjt status quo.

Jag kan inte låta bli att tänka på ett välkänt talesätt: man kan bevisa vad som helst med statistik. Eftersom Asplund letar upp saker som talar mot ett samband mellan fetma och sjukdom, men ignorerar annat, så får jag fylla i med lite av det senare:

Att feta personer har ökad risk för en mängd sjukdomar är välkänt. Exempel inkluderar diabetes, hjärtsjukdom, ett flertal cancersjukdomar, gallbesvär, prostatasjukdom, demens och nedsatt fertilitet. Möjligen gör våra allt större möjligheter att förebygga sjukdom med mediciner att en ökad sjuklighet på grund av den ökade fetman i befolkningen maskeras.

Så sent som härom veckan larmade amerikanska forskare om utvecklingen. Redan om några decennier kan i stort sett alla vuxna amerikaner vara överviktiga eller feta om utvecklingen fortsätter. I så fall beräknar de att sjukvårdskostnader bara pga övervikt och fetma i USA kommer nå 5800 miljarder kronor årligen år 2030. En liknande utveckling i Sverige skulle leda till en ekonomisk katastrof för landstingen, för att inte nämna allt lidande hos de som drabbas personligen.

Att diabetes ökar kraftigt i västvärlden under senare decennier är ställt bortom allt tvivel. I USA har förekomsten dubblats på bara drygt tio år! Att en liknande utveckling inte helt säkert kunnat visas i de mindre undersökningar som gjorts i Sverige kan bero på många saker. Att som Asplund påstå att det inte är någon fara utan att vi kan fortsätta som tidigare tycker jag låter mycket farligt.

Som praktiserande läkare kan jag säga utan tvekan att diabetes typ 2 numera är mycket vanligt förekommande bland patienter såväl på sjukhus som på vårdcentraler. Dåligt kontrollerad sådan leder mycket ofta till svåra komplikationer med tiden.

Det råder nog inga tvivel om att svenskar som inte är friska och smala idag använder mångdubbelt fler mediciner än för 25 år sedan. Att man trots detta ser en i stora drag oförändrad total sjuklighet kan vara just på grund av den ökade fetman.

Tycker verkligen Asplund att detta är en situation vi skall vara nöjda med i Sverige? Allt fler feta, allt mer mediciner, men trots det liknande sjuklighet?

Slutkommentar

Vad jag har hört är Asplund en respektabel person. Jag kan dock inte låta bli att anmärka på att när han ersattes som generalsekreterare för Socialstyrelsen i våras, så fick den nye genast sätta igång att rensa ut bland jäviga experter. Ett antal av de som under Asplund satt i Socialstyrelsens expertgrupper för kostråd hade nämligen starka bindningar till livsmedelsföretag. Med andra ord tänkte de inte nödvändigtvis bara på folkets hälsa, utan även sina andra uppdragsgivares ekonomiska intressen, när de utformade våra officiella kostråd.

Asplund intervjuas idag i Aftonbladet, där han även har ett rätt ogenomtänkt svar på ”varför utropen om fetman fortsätter”:

– Det är spektakulärt att banta. Vi är måna om vårt utseende.

Att bli av med fetma är självklart inte bara en kosmetisk fråga. Det behöver man inte vara läkare för att inse, fråga bara vem som helst som någonsin varit ordentligt fet.

Läs mer

SVD: ”Professor: Fetmalarmet överdrivet”
Aftonbladet: ”Fetman inte lika farlig som vi tror”
Expressen: ”Professor: Fetmalarmet överdrivet”

För de som trots Aslunds åsikter vill minska på sin övervikt:
Allt om viktnedgång

Hur sambanden mellan fetma och sjukdom ser ut finns det mer om här:
Metabolt syndrom – den västerländska sjukan?