LCHF

Hur en muffins kan innebära frihet

Pumpkin-Spice-Muffin-1600×900

Här följer ett översatt inlägg av Kristie Sullivan, passionerad LCHF:are, som engagerat hjälper andra att bli friska. Vi har nyligen startat ett samarbete med henne, och här är hennes första inlägg:

När jag öppnade mitt kylskåp i morse såg jag endast en muffins, med smak av pumpapaj som var både LCHF-vänlig, gluten- och nötfri med endast ett litet stänk av kanel och substitut för brunt socker i. Uppvärmda och insmetade i en klick mascarpone var dessa muffins var fantastiska, men det var inte utsikten att äta muffins som fick mig att le då jag såg den där inne i kylskåpet. Jag log just för att den var oäten.

Denna muffins var en av 12 som jag bakade för två veckor sedan. Jag gjorde 12, gav bort tre, vilket lämnar kvar nio. Av dessa nio åt min man och dotter upp tre, vilket lämnar kvar sex. En muffins kvar innebär att jag har ätit fem. På fjorton dagar åt jag bara fem muffins. Det fanns en tid då inte en enda av dessa 12 muffins skulle ha getts bort!

Faktum är att det är högst troligt att nio av dessa 12 skulle ha försvunnit inom de första tre dagarna då jag slukade dem två i taget eller mellan måltider eller som ett extra kvällssnack. Förut skulle jag ha gjort dubbla eller trippla satser av muffins, tårtor, pajer etc. för att kunna ha ”tillräckligt”. Tillräckligt betydde att jag kunde konsumera en sats eller så själv utan att någon brydde sig särskilt mycket för att det fortfarande skulle finnas några över till dem.

Att äta mindre, springa mer – och misslyckas

Det fanns en tid då jag nästan alltid var hungrig. Jag vaknade hungrig och åt frukost runt 7. Vid 10 behövde jag ett mellanmål. Så fort klockan blev tolv behövde jag äta lunch. Vid mitten på eftermiddagen förtjänade jag ytterligare ett mellanmål klockan tre, och medan jag lagade middag åt jag något litet eftersom jag var ”utsvulten” vid 6. Mitt ätande tog inte stopp vid middagen eftersom jag också åt något precis innan läggdags.

Det konstanta ätandet blev värre av stress, tristess, lycka, besvikelse – i princip alla känslor var en ursäkt för att äta. Allt som oftast var jag verkligen hungrig. Min kropp sände signaler som sa åt mig att äta. Vid den tiden förstod jag inte att jag var insulinresistent. Jag hade inte läst om det komplexa samspelet av insulin, leptin, grelin, eller någon av de andra dussintal hormoner som påverkar hunger, mättnad, aptit, humör och överlevnad.

År av att äta fel mat för min kropp hade förvandlat dessa signaler till en morsekod helt ur takt som allt snabbare skickade min kropp mot den mat som slutligen skulle förstöra istället för att nära den. Kanske relationen mellan min hypotalamus och sköldkörtel var genetiskt dysfunktionella eller kanske epigenetik (miljön och mina gener) spelade en roll, men mitt förhållande till mat, både psykologiskt och fysiologiskt, var mycket mer osunt än jag visste.

Jag gav mig själv skulden. Jag var en fet, patetisk människovarelse som inte hade någon självkontroll. Om jag bara kunde gå ner i vikt skulle jag bli normal och attraktiv och fullkomligt lycklig.

När jag bad min läkare om hjälp hade han inga magiska piller. ”Ät mindre, spring mer” var mantrat. Ät frukt, grönsaker, hälsosamma fullkornsprodukter och undvik fett. När jag åt mindre och rörde på mig mer kände jag mig helt förtvivlad. Hunger är ett eländigt tillstånd, och jag var fysiologiskt hungrig. Att röra på sig var smärtsamt eftersom jag var sjukligt fet och hade betydande ryggbesvär. Varenda gång slutade det med att jag gick upp i vikt.

I veckor åt gången åt jag fett- och kalorisnålt och rörde på mig mer. Eftersom jag svalt kunde jag aldrig ”banta” mer än några få veckor i taget. Bantningen slutade med att jag begravde mitt ansikte i kopiösa matmängder. Jag kunde inte springa ifrån den fysiologiska sanningen att min kropp behövde energi och kämpade emot mig för att kunna överleva. Ja, jag åt, men jag svalt för att min kropp fick det som var ”fel” mat för mig. Jag hade ännu inte förstått mig på den metabola dysregleringen som höll min kropp sjuk.

Att gå tillbaka till att äta riktig mat

När jag började lära mig om ett sätt att äta som kallades ketogen kost, så visste jag inte vad en makronutrient var. Jag lärde mig snabbt att det fanns tre: fett, protein och kolhydrater. Alla livsmedel bestod av makronutrienter. Kött består huvudsakligen av fett och protein och är mycket fattigt på kolhydrater. Växter är huvudsakligen uppbyggda av kolhydrater även om vissa även består av fett och protein.

Varje makronutrient påverkar kroppen på olika sätt eftersom de behandlas och görs tillgängliga på olika sätt. Kolhydrater bryts ner till glukos, en snabb energikälla som kan användas av en stor del av kroppen. För att behandla glukos frisätter kroppen insulin. När det fungerar effektivt och väl används glukos av cellerna och överflödigt glukos lagras. Fett är en mycket effektiv källa till bränsle, som inte lagras lika lätt som kolhydrater. Protein används för att bygga upp och reparera muskler och kan omvandlas till glukos om kroppen känner att den har ett behov av att göra så.

De rätta förhållandena av makronutrienter och mängden av det vi äter kan ha en mycket stor påverkan på vår hälsa. Utmaningen för de flesta av oss är att lista ut vilken som är bäst för oss, och att bestämma vilken mat som är ”rätt” för vår kropp, framförallt om vi har någon typ av metabol störning så som diabetes, insulinresistens, PCOS, etc.

När jag tänker på vilka livsmedel som är ”rätt” och ”fel”, så får jag ett enkelt svar om jag kollar tillbaka i tiden. Våra förfäder hade tillgång till närproducerat kött, fisk och grönsaker. Deras dagliga liv inkluderade att arbeta för att uppnå den rätta balansen av riktig mat.

Föreställ dig att vi transporterar dessa förfäder som levde innan den industriella revolutionen till våra moderna kök. Hur skulle vi ens börja förklara vad Pop Tarts och Fruit Loops och plastförpackningar med pasta inträngda i en metallåda som klingar när maten är ”färdig” är? Sättet som vi får tag på och förbereder mat har definitivt ändrats, men viktigast av allt är att det vi kallar ”mat” är mycket annorlunda. Mat, för de flesta, kommer från en förpackning eller en frys eller ett fönster på en snabbmatsrestaurang. Mat har ingredienser. Föreställ dig ”ingredienslistan” år 1883. Hade ens mat ingredienser då? Fanns det ens ett ställe där man kunde köpa muffins med smak av pumpapaj?

De högst raffinerade och processade produkter som vi numera kallar mat gör oss, som land, oerhört ohälsosamma. Vi blir allt mer feta och får högre och högre blodsocker. Sjukdomar som tidigare bara diagnosticerades i vuxen ålder återfinns nu bland barn. De fettsnåla produkterna som många av oss levt på för att kunna gå ner i vikt har bidragit till fetmaepidemin och diabetes.

Fabrikerna där ”mat” skapas är utformade för vinst, inte människor. Ingredienserna växer inte på träd eller buskar och de dras inte heller ut från under jord. Köttet och mjölkprodukterna som vi konsumerar kommer inte från djur som lever så som de skulle ha gjort i sitt naturliga tillstånd, utan från djur som ofta är sjuka och behandlas illa. Många djur som produceras för att bli föda åt oss hålls vid liv genom antibiotika. De ges hormoner för att växa fortare eller för att öka mjölkproduktionen. De matas med spannmål för att göra dem feta istället för gräs, deras naturliga föda.

Vår ”mat” är skapad för att kunna hålla länge på hyllorna. Livsmedelsforskare får i uppgift att kombinera socker, salt och fett på ett sätt som vi inte bara njuter av, utan som också skapar sug så att vi köper mer produkter. Dessa sug är framförallt skadliga för de av oss som lider av metabol dysfunktion.

Den glädje jag kände då jag tittade på den enda muffinsen med smak av pumpapaj som var kvar i min kyl hade inget att göra med att värma den, bre på ett rejält lager smör eller mascarpone, och skölja ner den med färskpressat kaffe på franskt vis. Denna muffins påminde mig om den frihet jag nu har från mat.

Istället för tre måltider per dag och tre till fyra mellanmål, så äter jag numera två eller tre måltider och inga mellanmål eftersom jag inte längre är hungrig. Inte. Längre. Hungrig.

Genom att eliminera processade och raffinerade livsmedel och äta riktig mat, så har jag hjälpt min kropp att läka, normaliserat min vikt, minskat inflammation och upptäckt hur det känns att vara hungrig på riktigt. I över tre år har jag brutit den onda och löjliga cirkeln av att banta, hetsäta, hata mig själv, banta, hetsäta, hata mig själv, banta, hetsäta, hata mig själv, och upprepa. Att äta riktig mat är en riktig lösning som fungerar.


Kristie Sullivan

Mer

LCHF för nybörjare

Ketogen kost för nybörjare

Hur man går ner i vikt

Grunderna i LCHF

    Sockerberoende

      Om Kristie

      Kristie Sullivan har gått från att ha lidit av fetma under den största delen av sitt liv, till att numera passionerat hjälpa andra att få uppleva fördelarna med att eliminera socker, spannmål och stärkelse från kosten. Hon fokuserar på att äta riktig mat som alla i familjen tycker om.

      Du kan lära dig mer om henne på hennes YouTube-kanal, Cooking Keto with Kristie. Hon har också publicerat en kokbok, Journey to Health: A Journey Worth Taking som hjälper andra att upptäcka hur utsökt och hälsosam en livsstil med LCHF kan vara. Hoppa på hennes LCHF-resa (som flera tusentals andra) genom att gå med i hennes stängda Facebook-grupp, “Low Carb Journey to Health (Cooking Keto with Kristie)”.
       

      DSC_0499

      Kristie med familj

       

      Skriv en kommentar

      Svar på kommentar #0 av

      Äldre inlägg