I programmet talar man om vad som är realistiskt att barnen kommer att äta när de lämnar Wellness. Tillsammans med kostlära, krympt magsäck, normalt blodsocker, träningsvana med bra kondition och en smal och enormt efterlängtad kropp i bagaget kommer barnen att ha en betydligt större chans att klara "den normala världen" än de som jo-jo bantar med piller, viktväktare (många går upp igen), kalori-och kolhydratbantningar osv. De överviktiga barn som inte får de vuxnas stöd och hjälpande hand slutar ofta med en gastric bypass operation som enda livräddande åtgärd när de uppnått vuxen ålder. För fettma dödar. Många.

En parentes är att USA har ytterst stränga regler om tillskott i födoämnen, många som EU ännu inte har behandlat eller ser snällare på. Detta grundar sig delvis i riskerna för juridiska åtgärder vid negativa konsekvenser såsom allergier mm. Alla färger och smaktillsatser i den amerikanska matkulturen (om man får kalla den så!) är strikt reglerad enligt lag, striktare än vi har i Sverige.

Om barnen varit narkomaner hade de behandlats minst lika strängt, fått substitut i medicinsk form och givetsis en massa sympatier. Då hade metoden säkert prisats istället för att sågas. Å andra sidan så älskar vi svenskar att hacka på USA och amerikaner, så är det bara. För hur vi än vrider och vänder på problemen så är det ju alltid så i "det sjuka, amerikanska samhället".

Om barnen hade varit annorektiker så hade vi tyckt synd om dem och sett det som ytterst passande att man tvingat i barnen mat, låst in dem för att undvika motion och kräkningar, kontrollerat kalorierna osv. Faktiskt ganska likt det vi sett i programmet.

Jag tror att reaktionerna från tittarna grundar sig på det alla överviktiga fasar för; att dömas efter sin vikt. Alla tankar om att man själv väljer att blil överviktig; "det är ju bara att äta rätt, skippa chipsen och gå på gymet...". För inte säger man till en tonårsflicka som håller på att dö i annorexia: "det är ju bara att äta rätt, äta lite chips och träna normalt". Eller till sprutnarkomanen: "det är ju bara att stå emot suget, skippa sprutorna och skaffa ett jobb".

Att vara gravt överviktig medför flertalet sjukdomar såsom blodproppar, diabetes, dålig blodtillförsel i extremiteter, oxhjärta, depressioner, man blir folkskygg och kan inte röra sig/på sig såsom man önskar/borde och då äter man... cirkeln är sluten.
Man kan ju göra så som vi gör i Sverige; se ner på de överviktiga istället för att se och erkänna, dock inte acceptera, problematiken. Se fettet som både vår vän och fiende, för vi behöver det i lagom mängd. Utbilda barnen i tidig ålder inte bara om hur man äter rätt utan varför, konsekvenser både socialt och ur medicinsk synvinkel. En investering i allas vår framtid!

Om vår svenska reporter hade varit gravt överviktig istället för trådsmal så hade säkert programmet vinklats annorlunda och därmed hade tittarna reagerat på ett annat sätt. Heter det inte att alla sätt är bra sätt så länge det görs något...?

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3354644

Visst lär en del muskelmassa ryka på så bedrövlig kost. Men samtidigt är de rejjält feta från början och det skyddar i sig från muskelförluster vid viktnedgång.

Ju mindre fett på kroppen desto mer noggrann måste man vara med proteinintag och energiintaget (och även fett då givetvis).

Bara jag som minns också hur programledaren förfärades (förra säsongen av liknande "dokumentärer") över Diet Coke? Inte för sötningsmedlet, utan för att mannen med fetma som drack den, enligt progamledaren: "verkligen tror att den inte innehåller några kalorier...." Ehm. Möjligtvis en tankevurpa som råkade hamna på film, men ändå.... De totalt tre programmen jag sett har varit av rent underhållningsvärde för mig, när man följer en mycket förvirrad och storögd programledare i människans mörkaste matvrår.

Reagerade också på att vissa där som berättade sin historia verkade ha klart störda matbeteenden (ev matmissbruk?) och ska ändå få äta sånt som kan trigga sötsuget.... Och att låsa in maten.... Ska det funka i eget hushåll också eller? Som sagt, vad gör dom sedan när verkligheten tränger sig på väl hemma igen.