Suck. Jag hoppas att jag aldrig blir patient. Men till slut blir väl alla det.

I den finns både roliga och sorgliga historier om olika "berömda" litterära falsarier. Sånt som den naivistiska poetessan som skrev Grönköpingska småstadsskildringar på vers om sin älskade hemstad i mellanvästern - men visade sig vara några skojfriska, erkända, poeter i en storstad på östkusten - eller sonen till en Shakespeare-samlare som såg som sin enda chans till faderlig kärlek att "hitta" en dittills okänd Shakespeare-pjäs. Eller den prisbelönte författaren som när recensenterna började kalla honom uttjänt gav ut en roman under pseudonym som vann honom ett nytt pris.

Men roligast var ändå badkarsdebaklet.

Finns för övrigt tex avdelningar inom vården som baserar sitt hjälpa eller inte hjälpa på BMI, tex behandling vid barnlöshet. Känns ju j-kligt tryggt nu när man förstår hur snett BMI kan slå. : P

Ett typ 1 fel, dvs ett falskt negativt resultat, skulle kunna jämföras med de som anses överviktiga men har en stor muskelmassa. Ett negativt resultat enligt BMI alltså men ganska falskt för att säga något om hälsan. Men ärligt talat är det här undantagsfall och vilken muskelknutte vet inte om att han/hon har mycket muskler liksom? Det är ju bara att fnysa åt den inkompetenta läkaren om man står där med lågt kroppsfett, supervältränad och får höra att "du är överviktig".

Ett typ 2 fel i sammanhanget är som jag ser det värre. Dvs de som får ett positivt resultat enligt BMI men falskt för hälsan. Man kan lida av metabola rubbningar och ha en ansenlig visceral kroppsfettmassa (den mest skadliga fettansamlingen runt organen i bukhålan) men ändå vara normalviktig. Får man då höra att allt är som det ska bara baserat på BMI kan man ju inte själv avgöra felet i mätningen.

Muskelknutten SER att BMI inte duger, men det gör inte en smal person med bukfetma.

Men det används ändå flitigt - och helt felaktigt - på inidividnivå av den enkla anledningen att någon med femmans matte kan förstå den. Den är så enkel att man inte har haft lust att skaffa sig mer korrekta mätmetoder på den enskilda hälsan, för den tillåter en snabb stämpling. Om folk protesterar blir de hånade för att vara feta vare sig de är det eller inte så täpper man till truten på protesterna.

"Du gillar inte BMI bara f'att du e fet!" Förutom att vara en ad hominem, så är det förstås helt non sequitur. Det handlar inte om en preferens, utan om huruvida ett mått är applicerbart eller inte.

Juryn är egentligen ute sen länge: på individnivå är det värdelöst.

Motsvarande argument kunde kanske vara: "Du gillar BMI för du klarar inte mer avancerad matte än så!" - lika ohyfsat, om än närmare sanningen.

Varken teorin eller praktiken stödjer användandet av BMI på individnivå - det var aldrig tänkt till detta. Inte av Quetelet som tog fram formeln, och inte av Ancel Keyes som populariserade den.

Jag slogs av likheten med ett av kapitlen i en bok om litterära falsarier jag just läst klart: ett av kapitlen handlade om en amerikansk journalist, H.L Mencken, som, för att lätta upp julstöket 1917, skrev en fullständigt påhittad artikel om badkarets historia i USA: "A Neglected Anniversary". Han gjorde i artikeln påståenden som att en viss miljonär populariserat badkaret när nationen redan var hundra år gammal, att religiösa grupper försökt förbjuda badkaret och att en av de mindre kända presidenterna var den förste att introducera ett badkar i Vita Huset.

Ganska snart upptäckte han att hans skämtsamma krönika användes som fakta av andra journalister, och att folk berättade hans "fakta" för varandra som trivia. När hans påstående om vilken president som låtit bygga in badkar i Vita Huset dök upp som fråga i en frågesport på radio skrev han en artikel och förklarade att den första artikeln var ett skämt, men ingen brydde sig. Resten av sitt liv fick han se maktlös på medans hans oskyldiga små lögner blev del av "verkligheten" och att journalister på hans egen tidning använde hans påståenden som fakta utan att kolla upp.

Så sent som på 2000-talet använde en reklamfirma mindre kända presidenter och deras legat för att pusha ett lågprofil-bilmärke och då dök Millard Filmore upp igen, med "införde badkaret i Vita Huset" som eftermäle. Då var Mencken sen länge död, men han hade nog både skrattat och skakat på huvudet om han vetat att hans hittepå fortfarande florerade.

Samma sak är det med BMI på individnivå, folk perpetuerar det för varandra för att det är enkelt, bekvämt och ger en lov att peka finger åt andra människor. Värre är det förstås för Amerikanerna eftersom deras sjukförsäkringar baseras delvis på deras BMI.

Andra nyheter: Pop-rocks och läsk kan inte spränga munnen, inte heller löses tänder i ett glas cola upp över natten - hittills har ingen som vägrat skicka vidare Facebook-kedjebrev mördats genom att bli flådd levande.

http://www.scientificpsychic.com/fitness/diet.html

Där kan du göra det. Funkar mycket bra, även om man lika gärna kan göra det i Excel eller nått. Formlerna i sig används inom vården så de är bra, det gäller bara att mäta sig "rätt". Till exempel rätt lutning på måttbandet på halsen och exakta mätpunkten för midjan osv.

http://www.markazits.com/diet/bmi.php#fett

5 datapunkter krävs: midjemått, längd, vikt, kön, ålder.
Tycker ni den funkar?

Stämmer bra, var en av de sämsta dagarna i år. Både humörmässigt och kalorimässigt. Idag var nästan lika dåligt kalorimässigt men humörmässigt lite bättre allafall. Shit happens. Sen är det ju lite så också att ger man sig in i diskussionen får man diskussionen tåla

BMI på 30 är enligt who "fet" men det är ett relativt vanligt bmi idag skulle jag säga. Grav fetma börjar vid 35 och morbid vid 40. Över 50 så börjar vi snacka riktigt fet. Sällan man ser någon över 60 dock.