Däremot har jag inte reflekterat över vilken typ av träning som ökar insulinkänsligheten mest... nån som vet ?

Jag håller med dig till 100%. Vissa på den här bloggen verkar ta det som en personlig kränkning att motionens fördelar nämns och det verkar nästan vara en tävling för en del om vem som kan skryta mest om hur inaktiv man är och trots det blir friskare och smalare tack vare förändrad kost.

Men likväl är jag positiv till att dess värde för viktnedgång tonas ner. Jag tror att motionens roll för viktnedgång är bäst för de som redan har en okej grund att stå på sett till fysisk status och inte är jättefeta från början.

Annars ser jag kosten som överlägset viktigast och motionen mer som något vederbörande bör göra 1) för allmänhälsans skull och 2) i syfte att helt enkelt "komma igång" lite smått och aktivera sina muskler, lungor och hjärta vilka man förhoppningsvis kommer kunna använda mer när vikten minskat.

Börjar den här uppfattningen få brett genomslag nu?

Du har säkert rätt angående Jim Fixx. Det var dock Dr Cooper som myntade uttrycket "aerobisk träning", vilket egentligen inte ens existerar. Orden 'anaerob' och 'aerob' syftar till olika sätt för kroppen att utvinna energi ur födoämnen och har absolut ingenting med själva träningen att göra.

Den som vill läsa intressanta, lärorika och inte så sällan lite humoristiska texter om träning kan med fördel söka upp Dr Doug McGuff och hans hemsida; http://www.ultimate-exercise.com. Dr McGuff - träningsforskare, gymägare och akutläkare i South Carolina i USA - är en stor inspirationskälla för mig. Rationell, klok och balanserad.

Staffan Öberg skrev om löpning som viktminskningsmetod. Löpning är generellt inte en bra aktivitet ens för normalviktiga människor, och det är än värre för överviktiga. Vissa människor klarar av mångårig löpning bra utan att ta skada, men en betydligt större mängd får livslånga skadeproblem av löpningen. Meniskar i knän, hälsenor, diskar i ryggraden och många andra delar av kroppen tar enorma mängder stryk vid löpning.

Grundproblemet är att våra kroppar inte har den inbyggda fjädring som krävs för att dämpa nedslagskrafterna när foten träffar underlaget. En känguru har omkring tre decimeters fjädringsväg i sina bakben för att inte ta skada av nedslagskrafterna. En människa som sätter ner hälen först i ett löpsteg har på sin höjd någon eller ett par centimeters fjädringsväg. Det säger sig självt att det leder till problem.

Löpningen började prånglas ut till folket av Dr Kenneth Cooper, hjärtspecialist inom amerikanska flygvapnet. Detta var under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Vad jag skulle vilja veta är hur många meniskoperationer som utfördes på människor i Sverige under åren 1956-1975 och 1976-2005. Att jämföra de två 30-årsperioderna hade varit mycket intressant. Någon som har tid och lust att ta reda på dessa fakta?

Mattias, Luleå