Att bekämpa fettfobin: Från fruktat till att återigen firas

GettyImages-507122790-1600×1255

Här följer ett översatt gästinlägg av Anne Mullens, kanadensisk journalist och författare, specialiserad på vetenskap och hälsa:

Föreställ dig det här scenariot: Det är 20 000 år sedan och dina avlägsna förfäder firar runt en lägereld, köttet från ett nyligen slaktat djur grillas i lågorna.

De sjunger, dansar och frossar; jägarnas bedrifter skildras med stor dramatik. Och när de blänkande bitarna av grillat, marmorerat kött och saftiga inälvsbitar skärs upp och delas, är det en vis kvinna som ropar:

”Ät inte fettet! Det är skadligt!!”

Så gick det aldrig någonsin till, eller hur?

Faktum är att vi vet att fettet var den del av jägarnas fångst som stod högst i kurs. Det finns evidens för hur uppskattat fettet har varit i nästan varje era fram till mitten av 1900-talet. Uråldriga eldstäder visar upp rester av krossade ben där man plockat ut benmärgen (nästan 100 procent fett). Faktum är att förekomsten av sådana krossade ben på en arkeologisk utgrävningsplats betyder, enligt antropologer, ”människor var här.”

I många kulturer har man blandat fett och olja med torkat kött eller fisk för att skapa en enrgität livsuppehållande stapelvara med en hållbarhet på flera år. Den nordamerikanska ursprungsbefolkningen hade ett sånt livsmedel som kallas pemmican, från pimi som betyder fett, som blandades med torkat vilt och bär med en hållbarhet på uppåt tio år. Pemmican var inte bara till nytta för nomadbefolkningarna, även de nordamerikanska pälshandlarna och upptäckarna drog nytta av det långt in i förra århundradet. ”Pemmican är det mest mättande jag vet,” sa nordpolsfararen Robert Peary under tidigt 1900-tal. Tack vare pemmicans närande egenskaper, lätta vikt och långa hållbarhet provianterade han med det på alla sina tre expeditioner för att finna Nordpolen.

I det engelska språket, från Bibelns tid, återspeglas fettets roll i citat som: ”living off the fat of the land”; ”sucking the marrow out of life”, ”slaying the fatted calf” och ”chewing the fat”. Moderna aforismser som ”bringing home the bacon” och ”living high off the hog” lever fortfarande kvar.

Rädslan för fett

Men om du är som jag har du varit fettskrämd i nästan 35 år, ända sedan många länder började utforma kostråd baserade på icke-existerande vetenskap som fördes fram av Ancel Keys och hans likar. Vi fick rådet att undvika fett och istället byta ut det mot fettsnåla livsmedel, för hälsa och midjemått.

I tre årtionden, fram till för ett och ett halvt år sedan, valde jag lättost, minimjölk, extra magert kött framför vanligt. Jag gjorde omelett på äggvita, åt fettfri grekisk yoghurt och magert kalkonbacon istället för äkta vara. Mina kycklingbröst var alltid skinnfria och mitt bröd var alltid torrt — och jag trodde faktiskt att jag föredrog det på det viset. I vårt hushåll räckte ett paket smör i flera månader.

Jag brukade till och med gräla på min man för att han inte lagade tillräckligt fettsnål mat. Jag minns en gång när han gjorde köttfärssås efter ett recept från en gammal italiensk kokbok. Såsen skulle innehålla vispgrädde. Jag surnade till. Jag förmådde honom att utelämna den nyckelingrediensen (och maträtten blev torr och smaklös).

Jag var inte ensam — alla mina väninnor gjorde på samma sätt. Vi träffades för att äta lunch och beställde våra sallader med dressingen vid sidan om. Vi delade med oss av recept på fettfria muffins eller kakor som bakades med äppeljuice istället för olja. Vi trodde på den enkla ekvationen: ”ät fett = bli fet”. Vi förstod inte varför våra midjor, trots hängivenheten, blev omfångsrikare med åren, samtidigt som vi var hungriga för jämnan. Jag var så utsvulten när jag vaknade på morgonen att jag behövde kasta i mig frukost (fettsnål, naturligtvis) det första jag gjorde. Jag var utsvulten igen innan det var dags för lunch.

Jag trodde att det förhållningssättet fungerade. Men när jag närmade mig klimakteriet, ökade min vikt utan att jag gjorde någon förändring i min kost, min midja svällde ytterligare och mitt blodsocker svängde galet. Jag visste att någonting var fel.

Att börja äta fett igen

Att börja äta fett igen gör hela skillnaden. Men med min fettfobi var det oerhört svårt i början.
Att komma över min rädsla för fett var min största utmaning och det fortsätter att vara det största problemet när jag undervisar vänner och släktingar om ketogen kost.

Många kvinnor tror att det betyder att de plötsligt måste äta kopiösa mängder av kött och protein. ”Jag tycker inte om biff och ägg och bacon,” är vad jag får höra.

Jag var likadan. Faktum är att jag visste allt om Atkins och jag hade till och med sett många manliga vänner gå ner mycket i vikt medan de åt bacon och ägg, men att äta så fyllde mig med avsmak. Jag gjorde några försök, men kunde inte härda ut mer än en dag eller två.

Dessutom hade jag alltid älskat mina grönsaker och min sallad. På baksidan har jag ett stort trädgårdsland som jag odlar upp varje år. Det är inte bara en källa till fantastiska färska grödor, att få sköta om det och få arbeta med mina händer i jorden är den bästa sortens stresshantering.

Det är det fantastiska med LCHF — jag behöver inte ge upp mina grönsaker. Det enda jag behöver göra är att lägga till fett – i form av smör, olivolja, kokosolja, ost och mättat fett. Jag snabbsteker färsk grönkål, mangold eller spenat i smör eller olivolja. Zucchininudlar utgör en perfekt grund för en närande ostsås eller köttfärssås med vispgrädde och mycket ost. Vem visste att vitkål stekt i smör nästan är en måltid i sig själv? Pizza med blomkålsbotten är mycket mer mättande än en botten gjord på vetemjöl.

Medan min konsumtion av hela ägg, både vitor och gulor, definitivt har gått upp har mitt proteinintag i övrigt inte förändrats. Men vi gör av med ett paket smör i veckan. Jag är inte så hungrigt arg längre, mitt blodsocker är normalt och jag har gått ner fem kilo och hållit vikten. Vispgrädde är en välkommen ingrediens i vilken maträtt som helst.

Jag tänker tillbaka på det ihopfantiserade scenariot kring den uråldriga lägerelden och vet nu att de visa kvinnorna, precis som jag, uppmanade sina nära och kära: ”ät fettet!”


Anne Mullens

Mer

LCHF för nybörjare

Tidigare med Anne Mullens

“Ett ljus gick upp för mig”

Video om fett

Äldre inlägg